Kom precis hem från skolan. När jag gick förbi ålderdomshemmet såg jag hur en bil började sladda i kurvan, precis där jag gick. Mina ögon blev stora av rädsla, och jag tänkte slänga mig i snön för att inte bli påkörd. Mitt hjärta bultade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var helt förvirrad av skräcken. "Ska jag hoppa undan? Ska jag slänga mig snöhögen? Ska jag vänta? Vad ska jag göra!?". Jag stannade upp och i sista sekund körde bilen på rak väg igen. Jag var nära på att bli påkörd. Hur skulle mina föräldrar ta det om det gick riktigt illa? Jag ser framför mig ambulanser, polisbilar och en krossad bil. Den här tanken kommer jag nog bära med mig länge. Jag vet att jag inte borde tänka så. Men det är svårt när man har varit med om att nästan blivit påkörd, kanske t.o.m överkörd. Usch. Om det nu hade hänt något och jag skulle ha överlevt, kanske jag inte ens skulle klara av skolan. För jag har aldrig varit så nära en bil som sladdar. Jag har inte ens sett det på riktigt. Jag tror att jag har blivit drabbad. Så nära som det var så är det inte omöjligt att jag kommer bära med mig känslan. Tänk om jag hade gott på kanten. Alltså jag menar då kanten på trottoaren. Det går inte att förklara hur rädd jag är.

 

Nej nu ska jag försöka att lugna ner mig med en kopp varm té. Om jag nu kan sluta tänka på det som jag såg. Jag ska berätta för min psykolog på torsdag. Usch och fy. Känner fortfarande smaken i munnen av lera och jag menar det också. Smutsig snö sprutade mot mig. Det är så vidrigt!!