Jag har alltid varit svårt med att vara social. Jag var som liten väldigt unik. Jag tog aldrig hem kompisar, jag var alltid själv och jag var i min egen värld. Jag hade en egen liten värld inne i huvudet. Jag var väldigt kreativ och fantasifull. Det dagisfröknarna tyckte var så "konstigt" var att när vi hade lästimme tittade jag alltid upp i taket som om jag inte lyssnade. De frågade mig alltid efteråt vad boken handlade om och jag kunde utan några problem, hur lätt som helst med andra ord, förklara var boken handlade om och vad som hände. Misstankar bodde redan då hos mina föräldrar. Jag var helt unik, inte som alla andra. När jag blev äldre och började skolan blev det genast värre. Jag var i skolan varje dag, men jag hade svårt med det. Det har iallafall mamma och pappa berättat. Jag minns inte hur det var när jag började lekis. Har ingen alls minne från den dagen. Det ända jag kommer ihåg från lekis är klassrummet. Det var ett rum med 3 fönster, en soffa, bord och hylla. Minns inte alla detaljerna. Det är istortsätt det ända jag kommer ihåg. Vi satt i mattan närmast den stora hyllan. Mer minns jag inte från lekis.

 

Lekis var ändå okej. Men i första klass hände det saker. Jag blev mobbad av en tjej. Jag förstod inte varför. Jag minns hur jag satt i lekrummet och lekte med barbiedockor. Hon var där med en annan tjej som gick i samma klass som mig. Jag satt och kammade håret på dockorna. Då började den elaka tjejen (Vill fortfarande inte komma in på några detaljer), trycka ned mig med massa ord och var otrolig taskig mot mig. Då gick jag ut och sa åt fröken. Självklart försvarar *Hon* sig själv och säger att hon inte gjort något. Jag minns inget mer.

Jag fick mer och mer tvångstankar. Om jag la handen på bordet var jag tvungen att lyfta på handen och lägga den på bordet ännu en gång. Så är det fortfarande. Jag kan fortfarande inte ställa ett glas utan att göra det upprepade gånger. I andra klass fick jag göra tester. Efter x antal veckor eller månader åkte vi dit för att veta diagnosen. Då fick jag veta att jag har Asperger. Jag förstod inte, fattade inte. Vad var Asperger? Varför hade jag det? Jag kommer ihåg när jag satt i rummet medans mamma, pappa och specialpedagogen pratade. Det var snäckor på bordet. Jag kollade på snäckorna hela tiden. Jag hörde bara "Bla bla.. Blaha blablbla" i bakgrunden. Jag var helt inne i min egna värld. Jag satt och trampade hela tiden. Då gav specialpedagogen mig ett papper och en penna. Jag förstod inte. Skulle jag rita eller skulle jag använda det senare? Jag satt och funderade hela tiden. Fortfarande så hörde jag "Blablabla blah blaa" i bakgrunden. Jag var inte alls med i samtalet. Jag satt bara och kollade runt.

 

Jag tror att redan på dagis hade jag en specialpedagog. I fjärde och i femte klass fick jag gå undan en gång om dagen och spela träningsspel på datorn. Jag tyckte inte det var så kul. Det var så tråkigt. Jag hade gått dit flera veckor i rad. Klart jag tröttnade. Så jag fick sluta med det. I sjätte klass började jag i en liten klass med 7-8 elever i klassen. Vi hade ett eget rum. Mat åt vi alltid där. Jag gick där i 2 år. Jag tröttnade på taxiresorna. Jag bodde ca. 40 min från skolan. Jag hade också svårt att sova på nätterna. När jag kom hem såg mamma på långt håll hur trött jag var. Dar påsar under ögonen. Man såg hur trött jag var. Jag hade kört slut på mig själv. Jag fick då kortare lektioner. Jag skulle te.x göra en sida sen fick jag inte göra mer, för jag körde helt enkelt slut på mig själv. Det funkade inte ändå. Det var på grund av taxiresorna. Då fick jag byta skola till den skolan jag går i nu. Jag bor nästan bredvid skolan så nu kan jag gå utan att oroa mig över taxi. Känns hur skönt som helst!

 

Nu vet ni...