Tjohej! Sitter och lyssnar på musik samtidigt som jag tittar på film. Hoho :) Tycker det är så mysigt att ha datorn och TV:n samma gång! Älskar den känslan då det är lördag. Idag är det söndag men det känns som en lördagskväll. Jag vill ha lördag!!! :( Tiden bara drar iväg. Vart tar den vägen? Idag är det dessutom 1 år sedan Costa Concordia "sjönk". Känns som bara några månader sedan. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Vad jag tänkte. Jag har alltid älskat båtar. Fick en chock när jag läste rubriken på aftonbladet. Kommer dock inte ihåg vad det stod. Jag fattar inte varför tiden kan gå så himla fort? Min systerdotter fyller också 2 år snart. Hon fyllde ju 1 år för inte så länge sedan! Svischh så är det ett nytt år och nya möjligheter. Haha. Fyller också dessutom 15 i juli! :) YEEY. Bara 2 år kvar tills jag får lära mig köra bil!

 

HOHOHO. Nu är nyheterna slut så nu börjar äntligen filmen igen. Säger tack för ikväll om jag inte hinner lägga in ett inlägg sen.

 

Hola! Jag hoppas att jag inte är ensam om att när jag ska gå och lägga mig, blir jag alltid distraherad av något. Nu sitter jag och velar om jag ska se på 'Rena Rama Rolf' eller inte. Även om jag är trött så vill jag inte gå och lägga mig. Det är det jag tycker är så konstigt med mig ibland. Ena stunden så är jag trött men sen blir jag distraherad av något annat. Jag blir oftast fäst och kan hålla ögonen på TV:n även om jag är hur trött som helst. Ärligt talat så vet jag inte vad jag vill. Jag går omkring helt förvirrad. 

 

Jag får ofta perioder då jag blir oense med mig själv. Jag bestämmer något sen efter 5 minuter vill jag något annat. Hmph.. Det är inte lätt att bli vuxen. Man får ta egna beslut. Livet var alltid lättare som barn. Då alla bestämde över en. Det var en av fördelarna som man hade. Nu är klockan snart morgon så jag kanske borde gå och lägga mig snart.. En gång gick jag och la mig när min pappas sambo gick upp ;) Hahaha.

 

 Nu ska jag åtminstone göra i ordning mig för att lägga mig i sängen. 

  

 

Sitter och äter godis samtidigt som jag tittar på Rema Rama Rolf :) Var bara tvungen att lägga in den här videon på bloggen. Ett gott skratt förlänger livet :D Dock så har jag ont i huvudet, som vanligt. Men det funkar alltid med goa Nisse (aka. Robert Gustafsson)

 

 

Vila i frid, Lasse♥

Halloj! Idag känner jag mig betydligt mycket bättre än igår. Kunde dessutom sova bättre i natt. Det har varit lite uppehåll med bloggandet på ett tag eftersom jag har varit deprimerad och mått både psykiskt och fysiskt dåligt. Men jag känner att jag mår bättre och orkar mer än vad jag gjorde för några dagar sedan. Känns skönt att komma tillbaka till det riktiga jag :) Jag har varit hemma från skolan i 2 dagar nu. Jag har varit febrig och mått illa. Men det konstiga är att jag inte har kräkts. Jag har bara mått illa. Igårkväll hade tempen sänkt sig och visade 37,8. Till skillnad från tidigare då den stod på 39 grader. Idag känner jag mig frisk och mår super! Vi får hoppas nu att det håller sig. :)

 

Usch. Jag fryser, har ont i huvudet och har ont i magen. Tempen är 38,9. Nästan 39 grader. Igår var jag hur frisk som helst. Sen på kvällen när jag såg på Konstkuppen kände jag att magen började krångla. Jag gick på toa och gjorde mina behov. Då kände jag hur lös jag var i magen. När jag gick och la mig läste jag 'Från vaggan till deadline'. När jag var i slutet av kapitlet började jag må illa och frysa. Jag vaknade kl. 2 och gick upp för att ta proviva. Jag mådde uselt. Jag hade svårt att sova och vaknade ett antal gånger på natten. Nu sitter jag här och mår sämst. Att vara sjuk är inte kul alls :( Usch och fy. Tror inte jag kommer vara så aktiv eftersom jag är sjuk. Vi får se. Funderar på att äta frukost, om jag nu orkar få i mig något. Sitter iallafall och tittar på repris. Kanske sätter på en film sen. 

 

Jag har börjat tycka oerhört mycket om Rolandz. Jag fick ett ryck för några dagar sedan att lyssna på de. Jag har aldrig varit intresserad av dansband. Det är jag fortfarande inte ;) Men på något sätt så tycker jag om Rolandz. Jag berättade det för mamma när vi satt i bilen. Jag funderar också på att gå på deras konsert som skulle vara en bit från det jag bor :) Jag har gått och velat lite fram och tillbaka om jag ska gå på konserten redan innan detta. Efter att ha lyssnat på de ett tag så känner jag ett 'varför inte?'.

 

Jag: "Jag har börjat tycka om Rolandz"

 

Mamma: *Ger mig en förvånad blick* "Har du börjat tycka om dansband?"

 

Jag: "Lite. Fast inte dansband. Just deras musik."

Mamma: "Är det för att det är Robert Gustafsson?"

Jag: *Ger ett busigt leende* "Inte bara det. Musiken."

 

 

 

 

Ni behöver inte tycka synd om mig. Jag gråter för att jag själv vill det. Jag vill få ur mig det jag är ledsen över. Egentligen vet jag inte varför jag gråter och är deprimerad & ledsen. Alla har perioder ibland då man vill vara ifred och vara för sig själv. Jag är inte ensam om det. Du som läser detta nu har säkert känt dig deprimerad, arg, besviken eller ledsen någongång. Precis som jag. Alla har perioder ibland då man är ledsen och mätaren är nere på 0%. Om jag inte ville gråta skulle jag inte gråtit. Jag skulle hålla tillbaka gråten. Men nu vill jag gråta, och då gör jag det. Jag kan inte bara hålla allt inom mig som om det inte vore någonting. Jag är förhoppningsvis inte den ända som har känt så. Det är hormoner, men det finns också ofta en anledning till att man blir ledsen. Jag stortjöt när min hamster dog. Det är aldrig fel att gråta. Man får gråta. Det finns ingen lag för det. Jag vill gärna inte visa min sorg offentligt. Jag vill göra det när jag är själv. Jag vill vara ifred och inte ha annat runt om mig. Därför kände jag att det blev alldeles för mycket igår. Jag flippade ur. 

 

Jag har en psykolog som jag brukar gå till varje vecka. Det har varit lite uppehåll nu när det har varit jullov. Jag klarar varken av skolan eller loven om jag inte går dit. Då blir jag såhär. Om inte psykolog-yrket fanns skulle jag inte klara av skolan. Om det inte vore för min psykolog så kanske jag inte skulle, som sagt, klara av skolan. Det skulle bli kört. Kört för min skolgång och framtid. Men den ända som kan få mig att le och skratta på riktigt är Robert Gustafsson. Så deprimerad som jag varit så har jag suttit och tittat på honom. Jag har tillbringat hela lördagskvällen med godis och Robert. Det finns inget annat. Jag mår betydligt bättre nu. Jag läser hans självbiografi 24/7. Jag är på kapitel 16. Lånade den i förrgår. Det är långa kapitlar, så lite är det inte. När jag läser den, känner jag mig gladare och positiv. Det är för att det är han. Robert Gustafsson. Kungen av humor. Han kan muntra upp vem som helst. Bara man läser sig in i vad han säger och skriver, och dessutom förstå honom och hans humor. Han inspirerar mig. Inte dig kanske, men mig. 

 

Det har gått som en statistik för mig. Upp, ner, upp, ner osv osv. Det finns många anledningar som gör att jag inte orkar vissa saker. En av de anledningarna är att jag knappt sover på nätterna. Jag vrider och vänder på mig hela nätterna. Jag kan vara vaken till kl. 5. Här om natten vred och vände jag på mig så mycket att jag bokstavligt talat trodde att sängen skulle braka ihop. Jag gick upp, drack vatten och gick och la mig igen. Jag kan inte somna. Vilket är anledningen till att jag inte är trött just nu. Jag somnade i bilen och i soffan hos pappas sambos dotter. Det är en bra förklaring till att jag inte är trött just nu. Det varierar lite dag till dag hur jag mår. Ena dagen kanske jag mår toppen och andra dagen kanske jag mår uselt.

 

 

Jag mår dåligt och är allmänt deprimerad. Vissa saker vill jag endast dela privat och inte dela i bloggen. Därför väljer jag att inte skriva varför. Jag vill ta en liten bloggpaus, bara tills jag blir bättre. Jag är som sagt deprimerad och känner att jag inte orkar med bloggen just nu. Imorgon kommer jag inte vara hemma eftersom vi ska åka bort. Jag måste upp tidigt. När jag kommer hem är jag förmodligen väldigt trött. Vi får se. 

 

Jag tar en liten bloggpaus tills jag mår bättre.

 

Kram.

Ärligt talat så tycker jag att vissa människor borde tänka till lite. Att mobbning ens existerar. Jag var mobbad redan första dagen i skolan, alltså i lekis. Jag blev kallad för saker som tjock. Jag funderade ju såklart varför jag blev behandlad som jag blev av andra. Det var en tjej på skolan som var äldre än mig. Hon behandlade mig som om jag vore smuts. Jag har ett svagt minne av att hon en gång tryckte in mig i väggen. Jag var bara 7-8 år då och kunde inte försvara mig. Hon gav mig också alltid "fingret". Sånt gör man inte. Man skadar inte andra på det sättet hon gjorde mot mig. Det var alltid mig hon var taskig mot. 

 

Jag bytte sedan skola i andra klass. Där var det inte bättre. Där var det en annan tjej som tryckte ner mig och ville få mig att må dåligt. I stortsätt hela livet har jag blivit mobbad. En gång i 5:an, när jag gick hem från skolan, var det några killar som kastade snöbollar, på MIG. Jag bad de att lägga av, men de lyssnade inte. Jag gick bara förbi för jag tänkte att om jag bara går kanske de lägger av. Jag fattar inte varför vissa människor kan tro att de är så coola och skada andra. Lägg av. Det är inte coolt, det är barnsligt. Jag mår psykiskt dåligt efter det jag gått igenom. Jag vågar inte gå bland andra ungdomar längre. Om de hade behandlat mig som en person ska bli behandlad, kanske jag inte skulle vara så rädd att gå bland andra ungdomar. Jag vågar inte. Varför? Jo, för att jag har blivit behandlad som smuts.

 

Nu när jag har blivit äldre och mognare behandlar de mig inte som det längre. Var det för att jag var "för liten"? För liten att förstå? Jag kan fortfarande inte försvara mig. Jag har inget mod kvar känns det som. Jag känner mig feg och svag. För feg för att säga emot, och för svag för att slå emot. Ska det vara såhär? Jag är aldrig den tjejen som bråkar eller är stökig i skolan. Jag är lugn, gör skolarbetet och lyssnar på läraren. Jag sköter mig och behandlar alla som man ska göra. Jag har aldrig fått skäll för någonting i skolan. Jag sköter skolarbetet. Jag vill ha en framtid och få det jobbet jag vill ha. Jag vill ta skepparexamen och flytta till Stockholm. Det är bestämt. Skeppare ska jag bli. 

 

Vill bara säga gott nytt år till er alla som läser detta nu! Om jag ska erkänna så känner jag inte så mycket. Känns bara som vanligt. Jag kände ingenting på julafton heller. Jag hade inte den känslan jag brukade ha när jag var yngre. Visst är det roligt med jul och nyår. Men jag har inte den känslan längre. Det är det jag tycker är så märkligt. Men jag antar att det är normalt. Jag vet inte. Jag hoppas att jag inte är den ända som knappt känner något nu för tiden. Nu är det år 2013, men det känns fortfarande som 2012.

 

Jag älskar julafton. Det är inte det jag säger. Det känns bara "Jaha. Nu är julen här". Jag låg och funderade natten innan varför jag inte kände som jag alltid gjorde. Kan det bero på julstämningen? Vi flyttade till pappas tjej någongång i mitten eller början av 2012. Kanske det beror på att det? Att jag inte är van? Och eftersom vi inte kände för att ha gran kanske det kan bero på det också? Det kändes kanske för tomt och brist på julstämning? Det finns frågor som jag vill fråga mig själv. Men jag kan inte svara på mina frågor för jag vet inte. Jag försöker komma på själv vad det var. 

 

Tyvär så har jag inget nyårslöfte, än. Kommer säkert på något ;)